Ur inledningen
till titelnovellen:
Med högklackade
skor tog Berit tog sina första
klapprande steg i akutens korridor. På den tiden hade all kvinnlig personal
mycket korta rockar, men ingen var så kort som Berits. När modet sedermera
ändrade sig var hon den första bland tjejerna som började med långbyxor och
bussarong. Hon var också den som införde seden att trä sockorna ovanpå
byxbenen.
När de andra tog efter skaffade hon sig en egen personalrock med skärp som
hon tog hem och tvättade, medan alla andra fortsatte att springa omkring med
byxorna instoppade i strumporna för att markera att här var det verkligen
bråttom.
Berit sprang aldrig men rörde sig alltid så fort att örhängena och armbanden
pinglade som änglaspel. Hon bröt mot alla regler för hur en sjuksyster ska
uppenbara sig, inklusive den att inte ha mörka underkläder som lyser igenom
rocken. Därtill hade hon ett opålitligt humör och ett svagt tålamod, särskilt
mot patienterna. Hon uppträdde alltid jäktat, och hon pratade fort och
otydligt. Men Gud nåde den läkare som betedde sig på samma sätt mot henne
eller mot hennes patienter!
Harald döpte henne i smyg till Akutens Drottning.
|
|
