|
Kallet, döden, kärleken är en livsberättelse
om Karin Borgström, född
1912 i Bomhus utanför Gävle.
Trots motstånd hemifrån driver hon igenom sin
högsta önskan – att komma in på Röda korset i Stockholm och bli
sjuksköterska.
Som ung och grön elev tvingas hon i närkamp med demoniska översköterskor
och överlägsna professorer på Sabbatsbergs sjukhus. Fritiden är
obefintlig och lönen noll kronor. Ändå är arbetsglädjen självklar liksom
kamratskapet och hängivenheten för yrket.
Många hinder
finns det på vägen fram till examen. Ett av dem är kärleken. Det är det
farligaste av allt för den som vill ägna sig åt kallet att vara
sjuksköterska.
Prolog
– Det här
är rätt så krävande, sa syster Stina. Fröken
Borgström måste säga till om ni mår illa.
Jag sa att det inte var någon fara med mig. Doktor Edman sågade. Jag höll i med hjälp av en steril duk. Huden
på underarmen skiftade i violett och svart. Kallbrand. Syster Stina fortsatte
att droppa eter på masken som hon höll över patientens näsa och mun. Framför
fötterna på mig stod en emaljerad hink.
Det
luktade unket från det döda köttet. Eterångorna. Ljudet av sågen som skar
genom benet.
Det började snurra i huvudet.
– Det är bäst att fröken Borgström går ut, sa syster Stina.
– Nej, sa jag.
– Gå ut och skaffa frisk luft!
Biträdet tog över, men jag ställde mig bara strax utanför dörren. Andades
några djupa tag.
Doktorn sågade och sågade.
Jag gick fram till operationsbordet igen.
– Gå tillbaka, sa sjuksköterskan.
Jag stod kvar. Illamåendet hade försvunnit. Armen föll med ett släpande ljud
ner i hinken.
Doktor Edman sträckte på ryggen och började sy ihop såret. Jag var med hela
tiden.
|
