Ingen enskild person har lika stort inflytande över internationell narkotikapolitik som UNODC:s chef Antonio Maria Costa. Pelle Olsson har träffat honom i FN-högkvarteret i Wien.
Text: Pelle Olsson© (Publicerat i Narkotikafrågan nr 2, 2010)
FN-byggnaderna i Wien är världens internationella högkvarter mot narkotika. Här har UNODC,
FN:s kontor mot narkotika och kriminalitet, och INCB, Internationella narkotikakontrollstyrelsen,
sina huvudkontor. Här samlas också FN:s narkotikakommission, CND till sitt årliga möte.
Allt detta bildar en anonym massa av konventioner, webb-sidor, tjänstemän, politiker, konferenser
och en ständig ström av dokument och rapporter. Det finns bara ett tydligt ansikte utåt.
Antonio Maria Costa.
Som chef för UNODC reser han ständigt runt i världen, han deltar i debatter, han bloggar och twittrar.
Många menar att han är alltför frispråkig om sina narkotikapolitiska åsikter.
– Jag är alltid tillgänglig för samtal, säger han.
Sedan berättar han att han förberedd sig för det här arbetet i 30 år. Costa, som är italienare, började
sin akademiska karriär med en examen i statvetenskap på universiteten i Turin,
därefter studier i ekonomi i Moskva och vid Berkeley, Kalifornien.
Narkotikahandeln är en av de industrier som omsätter mest pengar i världen, påpekar han.
Han började tidigt arbeta som ekonom inom FN vilket följdes av internationella chefsjobb
inom OECD och EU-kommissionen. Under tio år var han generalsekreterare för
Europeiska utvecklingsbanken (EBRD) innan han fick uppdraget att leda UNODC 2002.
Det innebar också att han blev generaldirektör för hela FN-komplexet i Wien och
ställföreträdare för FN:s generalsekreterare.
– Har du någon egen erfarenhet som har med missbruk att göra?
- Nej, faktiskt inte. Det kanske är en besvikelse för journalister som du att jag inte provat alla droger
och inte har gått igenom flera cold turkey-avgiftningar. Trots att jag studerade i Berkeley med andra
blomsterbarn, var jag aldrig en av dem. Det här var ändå i mitten på 60-talet, under toppåren för
hippierörelsen.
– Du hade väl klasskamrater som rökte marijuana?
– Absolut. Men det var inte marijuana som var den populäraste substansen utan LSD. Jag minns en kompis,
en polsk invandrare som flytt därifrån, som frågade om jag ville följa med på en tripp. Javisst, fint, sa jag. När då? Lördag. Okay. Han kom och hämtade mig i en bil. Jag dök upp med en väska där jag hade lite ombyte av kläder och en tandborste. Vad håller du på med? sa han. Vi ska ju ut på en tripp! Vi ska ta LSD.
Costa skrattar till.
– Jag minns fortfarande färgen på hans bil och hur han flinade åt mig där jag stod som ett fån med min väska. Nej, jag tog aldrig den trippen.
– Vad svarar du när det påstås att förbudet mot cannabis inte fungerar eftersom det är så många som använder det?
– Det finns många som gör dåliga saker trots att de är förbjudna. Jag skulle vilja fråga dig om du är så säker på att det är så många som använder cannabis?
En titt i UNODC:s World drug report 2009 visar att knappt 4 procent av världens befolkning har använt drogen senaste året. Bara enstaka procent röker cannabis regelbundet.
– Om vi skulle tillåta något som idag är förbjudet så utökas marknaden och problemet förvärras. Är du säker på att vi vill göra det? Jag skulle hellre vilja gå den svenska vägen.
Costa hänvisar till en UNODC-rapport från 2006, Swedens succesful drug policy, som visar hur bra Sverige ligger till i en internationell jämförelse.
– Du förstår, jag diskuterar gärna om vad som gått snett i Colombia och i Afghanistan,
men ibland när det roligt att som omväxling prata om något som fungerar bra.
Vad vi såg i Sverige var en extraordinär hälsopolitik och höga mål. En massa pengar används på förebyggande verksamhet,
en massa pengar i undervisning i skolorna en massa på pengar på behandling av narkomaner, en massa pengar på polisinsatser
Man kan ha invändningar mot uttryck som ”extraordinär” och ”en massa pengar”,
men faktum är att Sverige, enligt en sammantagen bedömning av UNODC,
rankas på 159:e i plats bland världens länder när det gäller narkotikaproblemens omfattning.
– Det är inte repression som gör det, säger han. Jag vet att en del länder satsar allt på att polisen ska jaga missbrukare, men inte i Sverige. Svenskarna satsar även mycket resurser på förebyggande arbete, på utbildning om narkotikans skadeverkningar och på missbruksvård. Det är rätta vägen. Inte att säga: du är narkoman. Bort med dig!
– Skulle du kalla USA:s narkotikapolitik för repressiv?
– Jag är oroad över övergrepp mot mänskliga rättigheter i narkotikakontrollens namn,
antingen de handlar om maximala straff för smuggling eller insatser mot narkomaner.
Narkomaner ska inte i fängelse. Narkomani är ett hälsoproblem mer än ett kriminellt beteende.
Eller för den delen ett val av livsstil.
Costa påpekar också att missbruket av vissa droger, framför allt av legala smärtstillande läkemedel
ökar kraftigt USA.
– Det finns också finns en positiv utveckling. De har inrättat drug courts, narkotikadomstolar, som ger möjlighet till vård för narkomaner istället för straff. Samtidigt minskar kokainmissbruket kraftigt liksom bruket och missbruket av cannabis bland unga.
– Jag vet att du har deltagit på flera harm reduction-konferenser där du har varit ganska ensam om att försvara FN-konventionerna. De mötena handlar sällan om minska missbruket, bara att acceptera att folk använder droger..
– Javisst, för att de är konservativa. De vill bibehålla situationen så att de utsatta narkomanerna kan fortsätta sina liv som missbrukare. Vi andra vill att de ska tillfriskna. På flera av de här konferenserna poängterar jag de tre saker: mänskliga rättigheter, harm reduction (skademinskning)
och rätten till hälsa. De liberala sidan har bara en sak att komma med: harm reduction. Jag är radikal, inte liberal.
– Är den drogliberala rörelsen är mer inflytelserik idag än tidigare?
– De är i alla fall väldigt högljudda. Dåliga nyheter för dem är ingen av de medlemsstaterna som kommer hit på måndag på CND 53:e årliga möte har anmält avvikande åsikt.
Inte en enda av 194 medlemsländer i FN. Så låt narkotikalobbyn skrika rakt ut i luften.