Narkotikan och människorätten

(Utdrag ur Pelle Olsson reportagebok Det djupaste hålet – Schweiz och narkotikan

Det symposium som refereras i texten skedde 4 april 1997)

***

Jag beger mig till den lilla staden Zofingen för att vara med på "Det andra internationella symposiet mot narkotika i Schweiz". Det är samtidigt Jugend ohne Drogens upptaktsmöte inför folkomröstningen och ett imponerande uppbåd av narkotikaexperter från hela världen deltar.

Allt från Hassela Solidaritet i Sverige till representanter från USA:s regering. Ett 70-tal föreläsare och 600 i publiken.

Det Jugend ohne Drogen vill är egentligen bara att behålla den nuvarande narkotikastrafflagen från 1975 och att följa FN:s konventioner. Detta till synes modesta krav innebär i praktiken stora förändringar. Om Jugend ohne Drogen får en majoritet av rösterna måste heroinförsöken avbrytas och metadonprogrammen bantas kraftigt. Istället vill man satsa på drogfri behandling och ett tydligt budskap till unga människor att narkotikabruk inte är accepterat av samhället.

Konferensen blir som ett väckelsemöte där den ena talaren efter den andra ställer sig upp och vittnar.

- Ordning kan bara uppstå ur ordning, säger parlamentsledamoten för de mörkblå SVP, schweiziska folkpartiet, Toni Bortolozzi, och berättar hur han redan för femton år sedan retade upp sig på ungdomarnas försöka att skapa oordning i samhället. Han angriper också den nya filosofin inom socialhjälpen som inte längre ställer några krav på bidragstagarna.

Bortolozzis plädering för konservativa ideal river ner brakande applåder. Liknande tongångar ger presidenten för Jugend ohne Drogen uttryck för. Markus Kündig, som ser ut att vara i 70-årsåldern, har en lång karriär i det schweiziska parlament för CVP, kristliga folkpartiet, bakom sig. Det han säger om narkotika och att skydda ungdomen mot missbruk är klart och starkt.

Men hycklande.

Jugend ohne Drogens ledare har som ordförande för Schweizer Werbewirtschaft (schweiziska annonsföretag) bekämpat reklamförbudet mot alkohol och tobak i en folkomröstning 1993. Detsamma gjorde 14 av de 16 parlamentsledamöter som ställde sig bakom bildandet av Jugend ohne Drogen året innan.

Inga inskränkningar av sprit- och cigarettreklam!

Marknadens frihet före åtgärder som minskar ungdomsfylleri och nikotinism!

Plötsligt märker jag hur sorlet i lokalen tystnar. Publiken rätar på ryggarna. Ensam bland idel herrar i slips och kostym framme på podiet har en äldre kvinna med det gråa håret i en lös knut i nacken fått ordet.

Legalisering av narkotika - en motsägelse av mänskliga rättigheter, är rubriken på hennes föredrag. Resonemanget är inte nytt, men aldrig har jag hört det framföras med sådan precision. Ju mer jag lyssnar på det hon säger, desto vackrare tycker jag orden klingar.

- Säg att jag är läkare och ställs inför en ung människa som missbrukar narkotika och denna ungdom ber att jag ska hjälpa honom. Han vet att jag har ett hjälpmedel i min hand, ett läkemedel som hjälper honom att stå ut ett tag till. Men jag säger att en läkare ändå inte får göra detta.

Kvinnan där framme växer, hennes röst växer. Orden är enkla, suggestiva, poetiska, exakta. Det är Jeanne Hersch, nationens mest kända nu levande filosof. Det vill inte säga lite i ett land som Schweiz med dess långa historia av kyrkofäder och filosofer, allt från 1500-talsreformatorerna Johan Calvin och Ulrich Zwingli, till Jean-Jacques Rousseau, som var född i Genève, Carl Gustav Jung och varför inte Albert Einstein som var verksam i Zürich under flera år.

Jeanne Hersch är något av en schweizisk Astrid Lindgren eller kanske en Selma Lagerlöf. Hon är född 1910 och studerade under den världsberömde psykiatrikern och filosofen Karl Jaspers i Heidelberg innan hon återvände som professor på universitetet i Genève på 60-talet.

- En människa kan aldrig lösa något existentiellt livsavgörande enbart genom en teknik, genom en medicinsk lösning, fortsätter hon. Frågan man ställer sig är annorlunda. Vad är det som sätts på spel, mänskligt sett? Vad händer med denna unga människa, som människa, inte som åsna, inte som en ko eller något annat djur, när hon använder narkotika?

Under sin krafts dagar var det så trångt under hennes föreläsningar att studenterna klättrade på väggarna för att få plats i salen, får jag veta senare. Jeanne Hersch har alltid engagerat sig i samhällsfrågorna. Politiskt står hon så långt till vänster att det inte funnits plats för henne i något etablerat parti i Schweiz.

- Och då måste den unge tvingas till en punkt där han säger; jag gör det inte, jag tar inte drogen, ljuder hennes röst över den knäpptysta församlingen. Därför att det är emot min mänskliga värdighet. Det är emot min mänsklighet. Jag är inte ett sådant väsen att man kan rädda mig med ett kemiskt medel.

- När det handlar om något rent fysiskt som diabetes eller cancer då kan man kanske räddas med medicin, men den läkare som står framför denna unga, människa som sådan, hennes samvete, hennes frihet, får inte erbjuda en sådan lösning som på sikt medför en omänsklig situation.

- Alltså tror jag att svagheten i kampen mot droger i vårt land och i andra länder inte är en tillfällig svaghet. Jag tror inte att det bara handlar om att vissa personer tjänar pengar på att sälja droger. Det innersta av den mänskliga beslutsförmågan är försvagad.

Jag säger att narkotikan är som en orm. Den är mycket listig som ormar brukar vara. Den tar kraft från vår svaghet, den urholkar vår mänskliga kapacitet att fatta beslut. Och vad innebär det?

- Jag svarar att det mänskliga är det avgörande, det faktum att människan är fri. Det betyder att hon beslutar sig för det rätta eller kanske hon inte beslutar sig för det, men hon skulle kunna besluta sig. Och detta att hon kan besluta sig, att hon har kompetensen att kunna fälla avgöranden, det är egentligen gemensamt för alla människor på jorden, åtminstone i ord. Människan har rättigheter. Hon har människorätt.

- Varför har människor en annan rätt än andra djur? De har allt som vi har utom denna kompetens, att själv kunna fatta beslut om sitt eget liv och att vara ansvarig för det man bestämmer sig för.

- Denna mänskliga rättighet har blivit så viktig i vår samtida uppfattning att man håller den för den viktigaste rätten i världen. Viktigare än alla lagar, för den utgör grunden till alla lagar. Lagarna finns där för att understödja de mänskliga rättigheterna och vi schweizare har egentligen plikten att förstå detta bättre än andra. Därför är det en ren perversion när man påstår att det tillhör de mänskliga rättigheterna att ta droger eller inte ta droger. Det stämmer inte! Narkotika i sig förnekar människorätten. Det kan inte en läkare ge tillåtelse till.

Eftersom människan kan fatta ansvarsfulla beslut har hon också plikten att vara ett beslutande väsen. Detta kan vi inte släppa ifrån oss. Denna förbindelselänk gäller sedan den dagen som människan skapades. Det är vad den här frågan handlar om.

Jag antecknar febrilt, jag sätter på bandspelaren trots avståndet och hoppas att orden ska nå in i mikrofonen. Jag är uppslukad av rösten från den gamla kvinnan. Genom att besvara en enda fråga - den om legal förskrivning av narkotika - lyckas hon förklara någonting betydligt större.

- Därför måste läkaren, eller vilken annan person som helst, säga nej, fortsätter hon. Här beslutar inte jag. Här beslutar den fria människan. Den fria ansvarsfulla människan. Den möjliga fria ansvarsfulla människan. Man måste se till att hon kan besluta och att hon inte ger upp rätten att kunna besluta själv.

- Jag finner att man ska öva denna känsla redan i småskolan. På daghemmen. Du kan avgöra det. Vill du ha det så eller så? Så att vi alla i barndomen får den kompetensen att inte stoppa i oss något som tar bort den kompetensen. Det är innebörden i att vara en demokrat. Att vara en demokrat, tror jag, är ingenting mindre än detta.

- Att uppfostra barn till ett sådant tänkande är starkare än vilken auktoritet som helst, vilken lära som helst.

- Det är den enda sak jag vill säga er idag.

- Enligt mina åsikter ljuder en väckarklocka. En väckarklocka som påminner oss om vad som är väsentligt. Vad det innebär att vi är människor.

Trots att alla applåderar länge, länge känns det som om jag är ensam om min upplevelse. Bara jag har förstått. Bara jag har träffats av orden.

Jag går ut i solskenet utanför konferenslokalen med en känsla av att det är något som inte stämmer. Jag kan inte skaka av mig den känslan. Det står inhyrda, uniformerade vakter vid ingången, men det är kanske naturligt för att inga icke betalande ska smita in.

Jag går runt och pratar med folk. Det är 32 organisationer som står som organisatörer för konferensen, men nästan alla jag kan identifiera från Schweiz är aktiva i VPM. Alla som arbetar i garderoben, alla som delar ut material, huvudparten av de inhemska föreläsarna, nästan alla som deltar på den guidade rundvandringen i Zofingen på eftermiddagen. Under middagen på kvällen sitter jag mitt i salen vid ett bord med tolv personer. Förutom jag är det en rysk dam och tio VPM:are, varav tre gifta par.

- Finns det inga andra drogmotståndare, frågar jag min bordsdam, en kvinnlig lärare som rest ner från södra Tyskland för att delta på konferensen och även hjälpa till.

Hon skrattar till och skakar på huvudet. Men det är inte denna dominans av en enda organisation som stör mig. Det är någonting annat.