"Min kropp behöver marijuana” Marijuana tycks orsaka fler problem i Afrika än i andra delar av världen, säger dr David Basangwa, chefsläkare på Butabika mentalsjukhus i Kampala. Tio procent av hans patienter är inlagda på grund av cannabis. En rundresa i Uganda ger en delvis ny bild av drogens effekter. Text: Pelle Olsson© (Publicerat i Narkotikafrågan nr 2, 2010) Fyra mil nordväst om Kampala svänger vi av från huvudvägen. Rakt in i grönskan åker vi. Bilen kränger på det gropiga underlaget medan bladen från majsplantor och sockerrör piskar mot rutorna. Den rödbruna leran stänker om hjulen. Kvinnor med gula plastdunkar på huvudena måste stiga ner i diket för att lämna plats. Här och var öppnar sig fälten. På gårdsplanerna står getter och barn. Deras mödrar tittar upp från sina tvättbaljor omgivna av färggranna höns. Vi kör om män med spadar och machetes i händerna. Möter en och annan lättviktsmotorcykel av typen bodaboda. Efter en dryg halvtimmes hoppande på sätena är vi framme. Zimuadi består några rader med hus i rött tegel och plåttak vid en vägkorsning omgivna av träd, ogräs och grödor som jams, kassava, potatis, bananer. Alla på bygatan stannar till med blickarna vända mot den stora vita bilen. Rogers Kasirye och Rogers Mutaawe kliver avvaktande ut och presenterar sig. – Jag är chef för en organisation som heter UYDEL, Uganda Youth Development Link, säger Kasirye. Vi arbetar för att informera om droger och att hjälpa unga människor som får problem. En man i smutsig skjorta med revor i och sönderklippa gummistövlar på fötterna kommer fram till bilen. Han är sekreterare i byrådet och i den egenskapen skakar han hand med de oväntade besökarna. Ögonvitorna är rödsprängda. När han hälsar oss välkomna känner vi den tydliga lukten av alkohol från hans andedräkt. Diskussion under halmtaket Det bor 800 personer i Zimuadi och snart är ett 20-tal av dem samlade i skuggan under ett halmtak till ett improviserad möte. Alla förstår att Kasirye och Mutaawe i sin rena skjortor och byxor med pressveck som kommit i den flotta, fastän nerstänkta, stadsjeepen, måste vara betydelsefulla personer. En kvinna slänger sig dock framstupa över en av bänkarna och skrattar. En ung pojke drar henne i armen. Kvinnan värjer sig. Hon hamnar alltjämt flinande på marken men släpas med förenade krafter undan i det röda dammet. Sedan kommer hon på fötter och blir stående i utkanten i gruppen. – Vi vill diskutera det här med er, säger Kasirye och håller upp en affisch med texten Stay alive, say no to alcohol. Han pratar länge, först lågmält, sedan allt mer kraftfullt. Åhörarskaran som nästan bara består av män, växer till 40, sedan 50 personer. De nyfikna barnen oräknade. Kasirye avbryts av byrådets sekreterare. – Jag vet vad ni talar om, säger han. Jag dricker själv alkohol. Han får inte tillfälle att utveckla sina synpunkter eftersom några yngre män, som också verkar berusade, lägger sig i samtalet. Diskussionen böljar fram och tillbaka. Kasiryes röst hörs allt mer sällan. De församlade börjar prata om andra droger än alkohol. – Det finns de som odlar enjaga här, säger någon. Det är en den lokala benämningen för marijuana. Kasirye nickar och frågar om de är medvetna om att detta är olagligt. – Det är klart vi vet, men vad ska folk göra? De är fattiga och måste skaffa mat till sina barn. När vi åker tillbaka på den slingriga vägen är Kasirye och Mutaawe nöjda med mötet. Affischen som varnar för alkohol sitter på en vägg mitt i byn. Folk pratade öppet om drogproblemen, men de verkade uppgivna, menar Kasirye. De vet inte alls hur de ska göra. – Vi ordnar ett seminarium om alla slags droger i Zimuadi, bestämmer han. Vi bjuder in grannbyarna också. Det blir ett första steg. De båda männen från hjälporganisationen UYDEL är samtidigt beklämda av vad de sett. – Visst är de fattiga, men det är inte brist på mat som är problemet, säger Mutaawe. De har alla möjliga grödor plus getter och höns och kor. Men det kräver också att de arbetar på åkrarna. Ändå sitter det en massa sysslolösa halvfulla karlar där mitt på en vanlig vardag. Alkoholmissbruket är utbrett i landet. Om man ska tro på WHO:s statistik är Uganda faktiskt världsmästare med 19,5 liter ren alkohol i genomsnittskonsumtion per vuxen, dubbelt så mycket som de flesta europeiska länder. Under de senaste tio åren har marijuanamissbruket blivit allt vanligare. Fast byborna i Zimuadi berättade att bara ett fåtal av dem röker enjaga. De odlar växten i första hand för att sälja. – Snart kommer även det missbruket att breda ut sig och då faller allting samman, säger Kasirye. Tio procent är cannabispatienter – Våra förfäder använde marijuana traditionellt som medicin både till husdjuren och sig själva, säger psykiatrikern David Basangwa. Enstaka äldre personer rökte det på kvällarna som avkoppling. Det var inget utbrett bruk och det finns inget som visar att det ledde till några problem. Som chefsläkare på Butabika psykiatriska sjukhus i Kampala, och med ett kontaktnät över hela Östafrika, är 51-årige Dr. Basangwa nestorn inom missbruksvården i Uganda. – Det vi ser idag bland ungdomar är något annat, fortsätter han. Vissa röker det hela dagarna på alla tider, morgnar, kvällar, vardagar och i ökande doser. Det här är ett nytt fenomen. När Basangwa själv var ung var det ett stigma att röka marijuana. Den som använde drogen betraktades med misstänksamhet. – Man litade inte på den personen. Folk pekade finger åt honom. Idag finns det en ungdomskultur där det är mer accepterat. För den skull anses inte marijuana vara en ”lätt” drog. – Inte i vårt land. Det är tung narkotika. Jag håller inte med de som säger att det fysiska beroendet är inte lika starkt som för annan narkotika. Jag menar att det är det. Det är visserligen inte lika beroendeframkallande som heroin och kokain. Det krävs fler konsumtionstillfällen för att bli narkoman på marijuana. En annan sak som Basangwa noterat under sina vistelser i USA och Europa är att marijuana tycks orsaka fler problem i Afrika än i andra delar av världen. Till exempel får han in många med psykotiska komplikationer av marijuana och han ser mycket aggressivitet bland de patienterna. Butabika är det enda sjukhuset i Uganda med specialiserad beroendevård. Totalt finns 750 platser för inneliggande patienter. Av dem är cirka 10 procent inlagda på grund av cannabis, 30 procent av patienterna är alkoholmissbrukare. Övriga missbrukskategorier syns sällan på mottagningarna trots att tuggandet av kat också är mycket utbrett. Förutom de drogrelaterade diagnoserna upptas sängplatserna på sjukhuset av patienter med olika organiska sjukdomar, febersjukdomar, bland annat malaria som satt sig på hjärnan och psykiska sjukdomar som inte har med droger att göra. Det finns inga användbara drogvaneundersökningar i Uganda. Enligt den årliga FN-rapporten World Drug Report har Afrika som helhet hög cannabiskonsumtion. 8 procent av alla vuxna afrikaner har använt drogen under den senaste tolvmånadersperioden . Genomsnittet i världen är 3,9 procent och i Europa 5,3 procent. När det gäller narkomanvården har Afrika mycket hög andel patienter med cannabis som huvudproblem, 62,8 procent i jämförelser med Europa där 19,5 procent av alla drogpatienter har cannabis som favoritdrog. Florence och Joel Det David Basangwa berättar om aggressivt beteende bland marijuanarökare bekräftas av många andra i Kampala med erfarenhet av drogen. En av dem är 23-åriga Florence Namutebi, som idag arbetar som frivillig kamratstödjare vid UYDELs drop in-mottagning i stadsdelen Nakulabye . – Jag tillhörde ett gäng väldigt vilda tjejer som rökte marijuana. Jag började när jag var 13 år, berättar hon. Marijuana hade huvudsakligen två effekter på mig. För det första blev jag hungrig. Jag kunde äta upp allt vi hade hemma så att mamma och mina bröder blev utan. Sen försvann jag till mina kompisar. Den andra effekten var att jag blev våldsam. Kompisarna och jag gick till klubbar och diskotek för att ställa till bråk. Vi slogs även med killar. Jag kunde gå fram till vem som helst och mucka gräl. Bakom mig stod hela gruppen beredd att rycka in ifall jag skulle hamna i underläge. Florence Namutebis jämnåriga kollega på drop in-cenret, Joel Kikpanuka, har liknande erfarenheter. Han började röka marijuana och sniffa flygbränsle (det vanligaste medlet att sniffa i Uganda) vid 8 års ålder. Modern dog när han var 12 och han levde därefter omväxlande på gatan och hos sin mormor som också avled när han var tonåring. Sniffningen gav obehagliga effekter, men marijuana var hans ständiga följeslagare. Han var narkoman säger han. Några andra droger använde han inte, bara ren marijuana. – Jag såg inga nackdelar med det. Jag kände att jag blev stark, att jag kunde göra som jag ville. Det är så det fungerar med marijuana: du tycker att du kan göra allting du har bestämt dig för. Om du till exempel ska slåss med någon så röker du en stick (marijuanacigarett), sedan tror du att du kan besegra den personen. – Folk tar marijuana av olika skäl, konstaterar Alex Agaba, ung föreståndare för drop in-centret. En del för att bli energiska och starka, fast de blir så småningom svaga. Det finns chaufförer som röker det för att hålla sig pigga under långa körningar, vilket leder till trafikolyckor. Andra som röker blir slöa, de ligger bara hemma och sover. Alex Agabas erfarenhet är att många blir beroende av marijuana och kan inte sluta trots att de inser att drogen orsakar en massa problem för dem. Både Florence och Joel är exempel på det. De fick kämpa länge med stöd av personalen på drop in-centret innan de lyckades bli drogfria. – En annan nackdel är mentala symtom, säger Alex Agaba. Jag vet inte hur jag ska beskriva det. Vissa kallar det galenskap, de springer omkring på gatorna på och skriker. En del som röker mycket hoppar av skolan, vilket är mycket negativt. Skolan är den bästa miljön för en ung människa! Joel Kikpanuka och Florence Namutebi struntade i skolan, men fick senare yrkesutbildningar genom UYDEL, elektriker respektive hårfrisörska. Idag säger båda att de vill betala tillbaka all hjälp de har fått genom organisationen, genom att hjälpa andra ungdomar att sluta med droger. Namutebi har hittat tillbaka till sina mamma och sina bröder medan Joel Kikpanuka, som inte har någon familj kvar säger att hans hem finns här på UYDEL. – Här finns folk som bryr sig om mig och som jag bryr mig om, säger han. Deborahs berättelse Drog in-centret för missbrukare och prostituerade i stadsdelen Bwaise ligger mitt i slummen. Lokalen som är byggd i betong med ett tak i korrugerat plåt, består av två små rum. Enda möblemanget är några vingliga träbänkar, ett bord, ett arkivskåp och diverse kartonger. Det är ändå rena lyxen i jämförelse med brädskjulen runtomkring. Där sköljer lervattnet in över jordgolven vid minsta regnväder – det regnar nästan varje natt den här tiden på året – men här skyddar betongtrappan från de regelbundna översvämningarna. Det yttre rummet är skolskal för ett 60-tal flickor och kvinnor som får utbildning till damfrisörer. Halva gruppen kommer på förmiddan, den andra på eftermiddan. Eleverna sitter på golvet och tränar att göra olika frisyrer på varandra. Det inre rummet är kontor och avsett för enskilda samtal. – Vi tar bara emot kvinnliga klienter från 13 år och uppåt, säger socialarbetarna Racheal Amuchu och Annet Namulinda. De är antingen föräldralösa, gatubarn, barnarbetare, prostituerade eller drogmissbrukare. Kvinnor råkar värre ut än männen i såna situationer. I 25-åriga Deborah Nabagalas livshistoria ryms nästan allt detta. Hon flyttade till Kampala från sin hemby tillsammans med sin äldre syster när hon var 6 år. Föräldrarna levde fortfarande men kunde inte försörja dem. Det kunde Deborahs storasyster; genom att sälja sin kropp. Systrarna bodde tillsammans med en grupp andra prostituerade och när systern dog då Deborah var 14 hade hon inget val. – De andra tjejerna sa åt mig att börja arbeta med dem, förklarar hon. Det har jag hållit på med sedan dess. Hon sitter med ett småleende på läpparna och glansig blick när hon berättar. Kunderna träffar hon i barer, på diskotek eller ute på gatan. Sedan beror det på den som köpt hennes tjänster var själva akten sker. – En del vill gå in i lodges (små rum som hyrs ut per timme eller per natt) andra vill göra det ute. Men jag går aldrig med på live sex. Det betyder sex utan kondom. Dem köper hon i affärerna eller får på drop in-centret. Stapeln med kartonger i hörnet visar sig innehålla just kondomer. Kampanjerna mot oskyddat sex syns för övrigt överallt i Kampala. Uganda var länge ett av de värst drabbade länderna för hiv och aids, med 18 procent smittade av den vuxna befolkningen i slutet på 80-talet. Tack vare framgångsrika kampanjer minskade prevalensen till 5 procent men har nu stigit igen till 6,5 procent. . För att skydda sig mot våld går de prostituerade ihop i grupper och försöker hjälpa varandra vid övergrepp. Något system med hallickar eller bordeller finns inte. Deborah och hennes kollegor är alla egna företagare. Många gånger har hon blivit misshandlad. I bästa fall kan polisen ingripa, om de råkar vara i närheten, men det går aldrig att anmäla övergrepp från kunderna. – Om jag går till polisen säger de bara att mitt jobb är förbjudet. Trots att prostitution är illegalt ingriper inte polisen mot sexhandeln, bara om det sker andra brott samtidigt. En gång blev Deborah gripen därför att det utbröt slagsmål mellan några av hennes kollegor. Många prostituerade är missbrukare och Deborah är inget undantag. – Jag tycker om marijuana och så dricker jag dricker öl och waragi (lokalt producerad spritl). Hon röker flera marijuanacigaretter varje dag och ser inget skäl att sluta så länge hon prostituerar sig. – Jag behöver marijuana, säger hon. Då känner jag mig stark. Utan den är jag blyg och vågar inte bjuda ut mig till kunderna. Samtidigt som hon genomför sin utbildning till damfrisör fortsätter hon att sälja sex. Hon gör det motvilligt, men vad ska hon göra? – Jag har min nioåriga son att ta hand om och det finns inget annat sätt att tjäna pengar. Under ett normalt arbetspass tar hon emot tre till fem kunder. På det kan hon i bästa fall få ihop motsvarande 35 - 40 kronor. Hon och sonen slipper svälta men inkomsterna räcker inte till hans skolavgifter. Han får göra annat på dagarna. En del av pengarna går till droger även om kunderna köper marijuana och öl åt henne. Det går åt 4-5 flaskor per kväll, vilket hon tycks betrakta som en nödvändig del av jobbet. Utan marijuana och öl vågar hon inte närma sig männen och som prostituerad måste man vara aktiv. – Kanske kan jag sluta om jag kan ta få inkomster som damfrisörska istället. En vecka senare står Deborah Nabagala tillsammans med sina klasskamrater på gården till skolhemmet Masooli utanför Kampala. Det är grönska och solsken och högtidlig examensdag för alla olika utbildningar som UYDEL bedriver för gatubarn, prostituerade och unga missbrukare. Deborah har en svart klänning på sig och håret är vackert friserat i omväxlande svarta och röda afroflätor. Stolt poserar hon med sitt certifikat som intygar att hon är utbildad damfrisörska. I handen håller hon också en kartong med en hårtork som hon fått av skolan som ett startpaket till det nya livet. En sån här dag känns det oförskämt att fråga hur hon tänker hantera marijuanan och waragin i fortsättningen. Just nu är hennes blick inte alls dimmig och framtiden är tillfälligt en smula ljusare. Marijuanalangarna i Mengo-Kisenyi/ Robert Opolot växte upp i ett slumområde tillsammans med sin bror sina ”omkring fem” systrar. Han vet inte exakt hur många de var för flera av dem dog i aids när de var små. Modern var ensamstående och försörjde familjen genom att sälja hembryggt öl. Hon var mycket noga med att barnen skulle gå i skola, vilket inte alls är självklart eftersom alla skolor är avgiftsbelagda i Uganda. Mamma måste ha slitit mycket hårt, konstaterar han i efterhand, men det tänkte han inte på som barn. – Livet i gettot var det enda liv jag kände till. I vilket fall såg han med egna ögon all slags elände omkring sig. Redan som tonåring började han engagera sig för att förbättra förhållandena för ungdomar i gettona. Idag arbetar Robert Opolot som socialarbetare vid Uganda Childrens Centre med speciell inriktning på drogmissbruk. Sedan tolv år bedriver han fältarbete i de kanske mest deprimerande kvarteren i Kampala, Mengo-Kisenyi. – Marijuanaanvändningen har ökat under de när tiden, säger han och pekar ut över området. Det ser man inte minst på alla langare som har etablerat sig här. Jag känner till omkring 20 personer som säljer marijuana. Sedan tillkommer 7-8 personer som arbetar mobilt. Det är de som drar in nya kunder och introducerar nya leverantörer. Vi följs åt på gångstigen mellan brädväggarna med bara skynken som dörrar, kryssar bland vattenpölar och ankor och smutsiga barn som trycker i hörnen. Opolot hälsar till höger och vänster. Han går in i ett träskjul som visar sig vara en tvättinrättning. Några män sitter utanför och gnuggar löddrande klädesplagg i plasthinkar. Inne i huset, som mer är en koja, utan fönster, hänger en naken glödlampa. Bakom disken där det ligger högar med nystrukna byxor och skjortor står Ibura Muwre. Han är inte någon tvättföreståndare utan försäljare av marijuana. Fast han använder inte det ordet utan ”den här saken”. – Jag satt två år i fängelse på grund av den här saken. När jag kom tillbaka hade jag inget jobb så jag återgick till mitt gamla yrke. Han är inte längre rädd att polisen ska komma, säger han. Om det dyker upp någon spanare i området får han genast förvarning och hinner gömma sitt lager. Det är inte större än att det kan förvaras i fickan till en kavaj som hänger bakom några andra plagg . Och så säljer han aldrig till okända personer. Antalet kunder är ”mer än hundra”. – Jag har flera poliser som kunder, men de får inte köpa direkt av mig utan genom andra. Muwre säljer bara färdigrullade cigaretter, sticks, som levereras till honom i buntar om 50. Han lägger fram en stick på disken ovanpå ett par nytvättade byxor och viker upp papperet för att visa kvalitén. Ren marijuana, ingen utblandning med tobak. Det finns två storlekar. En stor stick kostar 500 shilling, knappt 2 kr, och den mindre 300 shilling. På frågan hur mycket han säljer per dag anger han en eller i bästa fall två buntar. – Vi är så många som säljer den här saken här, säger han. En av stamgästerna i tvätteriet är 18-årige Falayane Semankula. Han tänder sin stick så fort han kommit ut ur skjulet. – Jag röker hela tiden, säger han, men aldrig på offentliga platser. Semankula har redan arresterats fem gånger på grund av marijuana. Senaste gången var han 14 och satt ett halvår i barnfängelset Naguru Remand Home här i Kampala. Alla tvingades till hårt arbete och fick hårda bestraffningar. Det gick inte att få tag på droger. Det vill han inte vara med om igen. Marijuana är favoritdrogen, men han tuggar också mycket khat. – Jag är sångare och musiker. Och poet. När jag röker kan jag koncentrera mig bättre. Jag kan lämna problemen bakom mig. Min blygsel försvinner och jag kan spela bättre och sjunga högre. Om jag är nykter mår jag inte bra, då blir jag osäker och händerna skakar. Min kropp behöver marijuana. Polischefen i Kakiri Uganda anses vara Östafrikas ledande cannabisproducent och en av Afrikas största transitland för både cannabis och annan narkotika, men det är svårt att få tillförlitliga uppgifter hur omfattande odlingarna och smugglingen är. Lika svårt som att få grepp på hur omfattande missbruket är. Den beslagsstatistik som FN:s organet UNDODC presenterar stämmer inte med den ugandiska polisens rapporter. Klart är att cannabis odlas överallt i landet och att odlingarna ökar. Bönderna är fattiga, grödan är lönsam – ett bevis för att det finns en marknad – och klimatet är perfekt. Polisen gör sporadiska razzior och rycker upp plantor, vilket då och då rapporteras i tidningarna. Men kampen mot narkotikan är ojämn. Enligt polisens egen årsrapport har de brist på allt: personal, experter, utrustning, utbildning samt bränsle till fordonen. Brottsutredningarna är ofta undermåliga och alla rättsprocedurer tar för lång tid. I en artikel i den engelskspråkiga nättidningen New Vision rapporteras att minst 70 000 misstänkta mördare, våldtäktsmän, rånare och andra grova brottslingar kan gå fria tack vare långa handläggningstider och bristande utredningar. Förutom de dåliga resurserna präglas allt polisarbete av korruption där gripna personer kan köpa sig fria – så länge de har något att muta med. Narkotikalagarna är dessutom så svaga att polisen inte prioriterar drogbekämpningen med tanke på all annan brottslighet. Bara 2542 narkotikabrott rapporterades under 2008 medan antalet mord var 2753. Befolkningen är visserligen 3 gånger så stor som i Sverige, men antalet mord är 20 gånger fler. Beslagsstatistiken för samma år är blygsam: 200 gram heroin, 591 kg cannabis, 30 kg cannabisfrön samt 5 acres förstörda marijuanafält (1 acre = 4047 kvm). Under 2007 förstördes dock 80 acres under en tillfälligt stor offensiv, vilket visar att odlingarna finns bara man letar efter dem. För att förstå polisens svårigheter måste man lämna statistiken åt sidan och bege sig ut på fältet. Till exempel till den lilla staden Kakiri, tre mil utanför Kampala. – Det odlas mycket marijuana häromkring, säger den lokala polischefen Alfred Bangambaki. Vi har gripit ett tiotal personer under det senaste året. Ibland har det bara varit några plantor, ibland större odlingar där marijuanan är dold inuti majsfälten. Även om straffen är milda, är de kännbara och de som odlar är mycket försiktiga. Det krävs mycket polisarbete för varje beslag. Kommissarie Bangambaki berättar om deras största tillslag då en hel acre med marijuana rycktes upp med rötterna. Odlaren dömdes till 6 månaders fängelse eller 700 000 shilling i böter (ca 2600 kr). Bötessumman betalades genast. Mannen gick fri och återvände till sin gård. – Det är storhandlare i Kampala som står bakom marijuanaodlingarna här, berättar Bangambaki. De betalar lokala odlare för att låna deras fält. Sedan sköter narkotikahandlarens ombud allt arbete, skörd och transporter. Om den lokala lantbrukaren åker fast går storhandlaren genast in med böterna. Honom får vi inte fast och odlaren riskerar heller inte särskilt mycket. Polischefen och ledaren för UYDEL Rogers Kasirye har aldrig träffats tidigare, men de finner genast varandra. Bägge har ett gemensamt bekymmer: hur förhindrar man att allt fler unga människor i Uganda använder droger? Kasirye delar med sig av de resurser hans organisation har: antidrogpropaganda i form av , broschyrer, affischeroch foldrar och utlovar undervisning. Allt detta är bristvaror i ett fattigt polisdistrikt. Bangambaki erbjuder i gengäld några av sina poliser som vägvisare för att leta efter marijuana. Tre acres med marijuanaplantor Efter en timmes bilfärd på lerstigarna, bokstavligen över stock sten med UYDELs terränggående jeep – som för övrigt är skänkt av svenska IOGT – stiger alla ur. Sista biten måste ske till fots. Alla går på led efter den unge polisinformatören som plockats upp i en grannby. Efter honom travar den civilklädda polisen från Kakiri, sedan Rogers Kasirye och Rogers Mutaawe i sina vita skjortor och lågskor. Därefter en ung polisaspirant i blå uniform. Allra sist går mr Njuba i brun fältuniform med Ugandas flagga på ärmen och med kulsprutegeväret i en rem över axeln. Sällskapet går en timme i hettan förbi enstaka gårdar med nyfiket stirrande barn, böjer sig under utskjutande grenar, klafsar genom vattensjuka fält, hoppar över bäckar, kliver mellan potatisplantor och sockerrörsodlingar. Överallt växer det så att det knakar. Plötsligt stannar informatören och pekar. Där mitt bland de tre meter höga majsplantorna syns det första exemplaret av cannabis sativa. Den förbjudna växten syns först när man kommer nära. Mr Njuba sliter upp den och håller fram den inför kameran. De står mitt i en skog av majsplantor och ser nu att mellan varje planta växer en nästan lika hög marijuanplanta. Alla vill posera framför fotografen med de typiska taggiga löven omkring sig. – Här! ropar informatören på nytt. Gruppen kommer ut på ett öppet fält. Ett kalhygge med naken jord och enstaka stubbar. På marken växer ljusgröna kvistar. Längst bort på fältet skymtar några män som springande försvinner ur sikte. De två andra poliserna sneglar på Mr Njuba som tycks vara den som ska fatta de polisiära besluten. Men han rör sig inte. – Vi får ta dem en annan gång, säger han och gör en gest med handen mot maskingeväret. Nu ser alla att de gröna kvistar som sticker upp överallt är marijuanaplantor. Hundratals, nej tusentals nya plantor. Mr Njuba och hans kollegor ser mycket nöjda ut. Tillsamman hart de hittat ett fält med marijuana som säkert sträcker sig över tre acres.