”Läkarna vet inte hur de ska göra”

Publicerat i Narkotikafrågan nr 5-6/2008

Subutex räddade Linda från heroinmissbruket. Men efter åtta år vill hon börja trappa ner doserna.

– Hur går det till? har hon frågat läkarna ur Hur många har lyckats bli drogfria?

Ingen verkar kunna svara.

Text: Pelle Olsson

Linda har hunnit med mycket under sina 26 år. När hon var 13 började hon med droger. Vid 16 var hon heroinist. 18 år gammal bestämde hon sig för att sluta med missbruket och drev igenom att få Subutexbehandling. Det som var räddningen då har blivit ett allt större problem åtta år senare.

– Jag växte upp i en stad Mellansverige, börjar hon sin berättelse. Det var mamma, jag och min lillasyster. Mamma var sjuk i perioder. Vi hade det knapert ekonomiskt, men annars var det ingen dålig barndom.

Linda säger att hon hade stor frihet att komma och gå som hon ville utan att för den skull vara en strulig unge. Hon beskriver sig själv som skötsam och duktig i skolan. Felet var kanske att hon var alltför nyfiken, alltför framåt. Redan vid 13 års ålder flyttade hon från sin mamma och bodde hos en släkting.

– Där nångång började jag testa hasch. Alla gjorde det, tyckte jag. Åtminstone alla jag umgicks med. Att vara berusad på alkohol gillade jag inte, men haschet gav en skön effekt. Jag kunde sitta och ha roligt med mina vänner utan att vara full och tappa kontrollen.

I skolan passade hon inte längre in. Hon kunde inte riktigt ”konnekta med klasskamraterna” som hon uttrycker det. Hon hade vuxit ifrån sina jämnåriga, men i gänget på fritiden var hon yngst och där kände hon sig hemma.

– Det var absolut ingen press från de vännerna att jag skulle prova en massa droger. Tvärtom försökte de skydda mig från de tunga grejerna. Men jag hade sånt driv att jag ville veta, jag ville testa. Efteråt har det slagit mig att det var lite konstigt att jag sökte så aktivt efter drogupplevelser.

Att det kunde vara farligt med narkotika nonchalerade hon. Förutom heroin. Horsare som injicerade, det var äckligt. Allt annat använde hon och gillade: roppar, amfetamin, kokain.

– Jag slutade nästan helt i skolan i andra terminen i sjuan och åttan. Istället hängde jag i mina kompisars lägenheter. Flera var i 30-årsåldern, en del ännu äldre. Nu hade min morsa flyttade till samma bostadsområde så jag bodde med henne, men fortsatte att sköta mig själv. Hur mycket morsan visste har jag ingen aning om. Jag tror att hon valde att blunda, för länge.

”Jävla horsare”

Linda hann med mycket mellan 13 och 16. Hon blev tagen av polisen ett par gånger. Dels hade de sett henne tillsammans med äldre missbrukare, dels hade hon snattat. Trots varningssignalerna fick hon en egen möblerad försökslägenhet av de sociala myndigheterna. Det var meningen att hon skulle övervakas, men någon sådan kontroll märkte hon aldrig av.

– Jag lyckades sköta missbruket snyggt och jag ordnade praktikplatser själv eftersom jag hade hoppat av skolan. Det fanns ingen struktur från soc över huvud taget. Helt absurt om man tänker tillbaka.

Till slut, efter att alla möbler försvunnit från lägenheten i ett inbrott och Linda återigen blivit tagen av polisen, drog socialsekretaren i bromsen. Hon ställdes inför ett ultimatum: antingen frivillig vård på ett ungdomshem eller LVU, tvångomhändertagande. Hon kom till Freja flickhem och stannade frivilligt i nästan ett år. Missbruket minskade, men det upphörde inte på långa vägar och när hon skrevs ut och fick en ny lägenhet kom heroinet mer och mer in i bilden. Och kriminaliteten; snatterier, rån och mer avancerade inbrott ihop med mer erfarna tjuvar.

– Många av mina jämnåriga tjejkompisar råkade illa ut med äldre pojkvänner som misshandlade och utnyttjade dem, men jag har sluppit såna beskyddare. Flera äldre killar har backat upp mig, utan att det varit någon sexuell relation inblandad, ungefär som äldre bröder skulle göra. På det sättet har jag haft tur.

Mindre tur hade hon med relationen till heroinet som blev allt tätare. Amfetaminet som varit favoritdrogen det senaste året konkurrerades ut. Praktikjobbet på ett daghem fungerade dock fortfarande tack vare en regelbundet morgondos och ett skickligt manipulerande med omgivningen. Till slut sprack även den bubblan. Hennes bästa arbetskamrat tog avstånd från henne och småtjejer ropade ”jävla horsare” när hon satt och noddade, nickade till, på bussen. Varje morgon vaknade hon med abstinens och ångest.

– Det var flera såna där grejer som hände, bland annat rånade jag en äldre dam. Jag insåg själv att jag måste ta mig ur det här.

Nu började en märklig jakt efter att få hjälp. Linda som var van att ta saken i egna händer började ringa runt till olika beroendemottagningar och myndigheter och presenterade sitt problem. Hon var en 18-årig fullfjädrad heroinist och ville veta vart hon skulle vända sig. Även hennes mamma hade kommit till insikt och stöttade henne. Mor och dotter hade förväntat sig besked av typen: ”Då ska du gå till den mottagningen! ” eller ” Vi sätter upp dig på ett besök, kan du komma i morgon?” Istället möttes Linda av idel tveksamma röster att ”det där låter ju knepigt …..”.

Nödrop i media

– Jag ville ha hjälp, och helst via metadon eller Subutex eftersom jag var rädd för abstinensen. Jag hade testat metta som jag skaffat illegalt och tyckte att det kändes bra. När jag blev erbjuden ett tolvstegsprogram tackade jag nej. En gång var jag med mamma på akutmottagningen på Maria Beroendecentrum i Stockholm och bad om avgiftning, men de kunde bara lova övernattning utan fortsättning. Jag minns inte alla turer, men jag upplevde att jag inte fick vägledning.

Linda och hennes mamma blev desperata och vände sig till lokaltidningen i hemstaden där hennes situation målades upp som ett rop på hjälp. I samband med den publiciteten vände hon sig till subutexmottagningen på Huddinge sjukhus. Dilemmat för vårdgivaren var att hon själv absolut ville ha behandling med en ersättningsdrog. Hon uppfyllde inte de stränga kriterierna för metadon som Socialstyrelsen utfärdat och även Subutex var tveksamt eftersom hon var så ung. Efter flera besök på mottagningen i Huddinge fick hon trots allt komma med i det nystartade subutexprogrammet. Hon lades in på avdelningen medan dosen trappades upp till först 16 mg, sedan 24 mg. Därefter dagliga besök för att ta tabletterna under övervakning. Det blev räddningen bort från heroinet.

Det gick ett år, det gick två år.

– Jag skötte detta perfekt, det kan jag ärligt säga. Åkte dit varje dag, fick mina tabletter att smälta under tungan, lämnade urinprov, hade egen lägenhet och gick i skolan. Jag träffade många som inte fixade den där kontrollen. De gav upp, men för mig var det värt det. Jag orkade inte vara så där dålig som jag varit under heroinmissbruket.

Restriktionerna lättade långsamt. Efter ett år räckte det med två besök i veckan då hon fick med sig tabletter hem för några dagar framåt. Efter två år fick hon fortsätta på en mottagning i hemstaden så att hon slapp de långa resorna.

Det var tungt att ta sig in i den vanliga världen igen; att disciplinera sig för studierna, umgås med icke missbrukare och försörja sig på hederligt arbete. Hon fick jobb i restaurangbranschen och för tre år började hon sin nuvarande anställning om säljare på ett IT-företag. Det är ett ansvarsfullt och självständigt jobb med mycket kundkontakter ute på företag och viktiga beslut att fatta. Nu behövde hon bara besöka mottagningen en gång i månaden. Tabletterna hämtar hon ut på recept på ett vanligt apotek. Livet som missbrukare var långt borta, men fortfarande stoppade hon i sig, tre tabletter, 24 mg Subutex varje dag. Nackdelarna med behandlingen började bli mer och mer störande. Bland annat kunde hon inte resa bort som hon ville.

– Jag skulle ha flyttat till Barcelona för några år sedan men kunde inte på grund av suben. Sen är det effekterna av drogen. Jag känner mig inte påverkad eller dåsig, men jag blir trögare i skallen. När jag nån gång tar en lägre dos klarnar tankarna.

Hon har också noterat att texten på förpackningarnas bipacksedlar har förändrats. Tidigare stod att man kan dricka alkohol, nu avråder man helt från detta.

– Det verkar som om man upptäcker mer och mer biverkningar, säger hon.

Skrämmande

– Ingen läkare har pratat med mig om att sänka doserna, fortsätter Linda. Okej, de första två åren behöver man nog för att landa, men sedan? Jag tycker åtminstone de borde förbereda mig på det. Under det sista halvåret har jag själv börjat söka information om nertrappning av Subutex. Jag frågade min läkare, jag frågade sjuksköterskorna på mottagningen. Jag ringde till andra mottagningar för att få veta vad som är best practice. Jag förstår att man måste skräddarsy behandlingen för varje patient, men hur brukar det gå till? Hur många har trappat ner och slutat? Jag har bara fått luddiga svar att ”vi gör upp en plan som känns bäst för dig”. Men jag vill veta bättre än så!

Idag har dosen sänkts till 20 mg och Linda behöver bara komma till mottagningen varannan månad, men hon tycker ändå att programmet är för strikt och för stelbent.

– Jag förstår att de måste hålla på regelverket för dem som hela tiden tar återfall, men jag har ju skött mig perfekt i åtta år!

Framtiden känns osäker, tycker hon. Ska hon någonsin slippa ifrån Subutex? Vid några få tillfällen, då hon varit utan tabletter några dagar på grund av att lagret var slut på apoteket, har hon blivit påmind om hur sårbar hon är. Det började krypa i benen och under huden. En mycket obehaglig upplevelse. En reality check som heter duga! som hon formulerar det på sin IT-svenska.

– Det verkar finnas dåligt med erfarenheter om nertrappning. Läkarna vet inte hur de ska göra. Jag tycker det är skrämmande.

Linda heter egentligen något annat.